"Jag vet en som skulle varit överlycklig" det är just dom orden som förstör. hade det stått jag vet en som är överlycklig så hade vart okej. men det gör inte det. och det kommer heller aldrig att göra :/ inte mer iaf. när jag läste kommentaren grät jag. jag vet att han hade varit glad. eller att han är glad. men om det hade vart tvärtom. att han var här. då skulle jag nog aldrig ens haft bilden. jag skulle inte haft någon anledning att minnas att vara ledsen. jag hade kunnat haft fler minnen och jag hade kunnat träffat honom jämt. men nej. nu är det så att han skulle varit glad. det är inte samma sak :/ jag vill att han är glad. och jag vill vara glad igen. jag vill inte vara ledsen längre.


"jag vet vad du går igenom" ni har ta mej fan inte en aning om vad jag går igenom. "min morfar har oxå dött" var han din bästa vän? var han 44 år och hade hela livet framför sig eller var han dubbelt så gammal? skulle du göra vad som helst för att få honom tillbaka? har du vart utan honom/henne i snart sex år? jag tror inte det.             förlåt nu låter jag egoistisk. jag vill inte. men ni fattar ju inte. ingen fattar.

SNÄLLA HJÄLP  MEJ! en 15:åring ska inte behöva bära på saker man inte ska ha behövt upplevt under hela sin livstid. man ska inte behöva vara på en begravning som 10:åring och veta att ens 44:åriga farbror ligger i träkistan där framme med alla blommor på. man ska inte behöva se sin pappa gråta för att hans lillebror ligger i kistan och är död. man ska inte behöva bestämma några sista ord man vill säga till sin farbror när man går fram och sen inte orka säga dom för att man gråter. man ska inte behöva slänga ner en röd ros i en grav och sen falla i ens mammas armar och gråta. man ska inte behöva. man ska inte det. det är orättvist..