crying a river
måste plugga. borde plugga. kan inte plugga.
koncentrationen är nere på noll. jag läser samma rad tio gånger. den fastnar inte.
jag läser den tio gånger till. jag börjar tänka på registreringsskyltar.
koncentrationen är nere på noll. jag läser samma rad tio gånger. den fastnar inte.
jag läser den tio gånger till. jag börjar tänka på registreringsskyltar.
det är torsdag imorgon. det betyder ännu en träning från sidan.
det är höstlov nästa vecka. det betyder minst nio träningar från sidan.(om inget nytt händer imorgon)
det värsta just nu är när folk säger den idiotiska kommentaren: jag förstår hur du har det.
mmh är svaret du hör.
svaret du inte hör: FUUUCK NOOOO!! DU VET INTE ALLS HUR JAG HAR DET!!
jag lever för en sak: idrotten. jag blev uttagen till lars kagg rugbylag. av cirka 50 tjejer blev jag en av 20. jag. jag hatar att sitta still. jag har myror i benen. jag blir rastlös. jag älskar att ha mycket att göra. jag hatar att endel tycker jag är knäpp som orkar träna, jobba, gå i skolan och hinna med allt annat. jag orkar med allt på grund av idrotten. det är den som får mig att orka. det är den som får mej att vara den jag är. det är den som har tagit mig igenom alla svåra tider. nu är en svår tid och idrotten kan inte ta mig igenom det här. för den här svåra tiden är att jag inte får idrotta. jag får inte springa runt som en ivrig liten treåring med ett leende på läpparna. jag får inte skratta tillsammans med mina vänner ute på planen. inte på runvallen, inte i gårdbyhallen och inte i a-hallen. mina tre favoritställen på jorden. just nu gör det ont att vara på dessa platser. det gör ont i mig att se alla andra skratta. att sitta på en träbänk. att sitta på en träbänk och inte få träsmak i bakdelen säger en sak. man har suttit där alldeles för många gånger. det gör ont i hela mig när jag sitter där och tittar på rugbylaget. alla tacklingar, alla nerdragningar och alla fysövningar. ingenting får jag göra. och när det har gått så långt att man till och med saknar fysen, när man saknar att vilja dö av utmattning då har det gått alldeles för långt.
mina första ord efter beskedet att jag inte skulle få träna var: han kunde lika väl sagt att jag skulle dö imorgon och jag hade inte tagit det såhär hårt. förstår ni då hur mycket jag dör inombords av att inte få träna. jag är inte mig själv längre. jag är sur och grinig och jag sover hela tiden. jag kommer inte ihåg saker. jag glömmer bort att jag har läxor och prov men jag kommer ihåg registreringsnummer. jag kan sitta och kolla på tv och sen reklam när någon springer och tårarna kommer. jag kan sitta på ett tåg och se en människa jogga långt där borta med en hund i ett koppel, då drar jag ner mössan lite längre och låter tårarna rinna. om nätterna är det ändå värst. när man har sovit alldeles för mycket på dagen och inte fått springa bort all energi på en träning. jag kan inte somna och blir trött dagen efter istället. det blir ett kretslopp som aldrig tar slut. och i slutänden är jag trött hela tiden.
endel fattar nog inte ens att jag tar det hårt. för utåt försöker jag visa en glad tjej. skrattar, ler och busar. jag är inte rätt person att prata med om att det är jobbigt att träna, jag är inte rätt person att klaga på just nu och jag är absolut inte rätt person att bråka med just nu. klagar du så bryr jag mig inte ett skit. är det jobbigt att träna? OCH? JAG HAR DET JOBBIGARE FÖR JAG FÅR INTE TRÄNA!! och vill du bråka? möt mig ute på rugbyplanen när jag får börja träna igen så ska vi se om det var värt att bråka med mig!
jag är 18 år.
jag älskar att träna, springa och hålla på med en boll.
jag är 18 år och får inte göra det jag älskar.
Åsikter
Trackback
