jag undrar om det är jag som har växt upp eller om det är så att vi har ändrats båda två och nu ser saker från samma synvinkel. vad det är spelar egentligen ingen roll. men något är det som har förändrats. 

 

i början av tonåren kunde jag ha dagar då jag avskydde honom. jag satt på rummet hela dagarna och tjurade. jag tyckte jag blev orättvist behandlad, att mina syskon fick allt så mycket bättre än jag. idag vet jag att så inte var fallet. det var bara tjurigheten inom mig som tyckte så. jag var nog en av dem svåraste ungarna att bo med ett tag. ställde massa krav. skulle ha allt jag pekade på. och det var alltid jag som skulle komma i första hand. en liten snorunge. 

 

nu har jag växt upp. och min pappa har för mig blivit en av dem bästa personerna i mitt liv. han ställer alltid upp på mig. det har han alltid gjort men jag har aldrig sett det innan. idag kan jag sitta och prata med pappa som en kompis, en polare, min homie. vi kan sitta helt avslappnat och bara prata massa skit. och han ställer ALLTID upp. det är helt sinnesjukt egentligen. han hjälper mig jämt om jag behöver det. när min mobil fick för sig att dö , ja då fanns han där och hjälpte mig att köpa en ny. när min bil nu är i behov av reperation så fixar han det åt mig. och senast idag gjord han mig evigt tacksam. han ska bygga en grill till mig. min pappa alltså. han ska bygga en grill till mig så att vi kan grilla på tisdag. bästa pappa.

 

tänkte på dagen då jag far över atlanten. fy tusan vad jag kommer att sakna min pappa. usch vad jag kommer sakna honom. ett helt år utan min pappa. vem ska då hjälpa mig om jag behöver hjälp?